@malte "är skyldig någon tack" skulle det nog blir, owe är inget eget verb på svenska (så vitt jag kan komma på). Tack för denna kommentar, det var befriande att läsa!

Blir således inte så peppad av alla hejarop. Det känns som en spinninginstruktör som står och vrålar ”kämpa på! Lite till orkar du!” och det enda man vill säga till en sådan är ”Nej det gör jag inte! Jag gör mitt bästa, låt mig va och sluta tjata!” jag har typ ingen ork?? Det enda jag vill är att sova i fem år minst.

Men hur ska man säga till folk att sluta *peppa*? Verkar närmast otacksamt. Så istället sluter man sig i ensamheten för att slippa ta ansvar för att hålla god ton …
(6/?)

De som jag hörs med i Sverige - typ familjen och några närmast sörjande - verkar ha en enorm tilltro till att avhandlingen är ”snart klar” och att det bara är att ”kämpa lite till”.

För mig själv är ju en examen fullkomligt meningslös. Från jord är jag kommen osv. Brukade kännas meningsfullt att bidra till samhället men när man ser nyheterna är ju mänskliga rättigheter i fritt fall. Vad är _poängen_ med att bry sig? Vad bidrar man till? Känns rätt hopplöst faktiskt.

(5/?)

Mastodon är lite som utomlands! Jag känner egentligen ingen här och väntar mig inget svar eller någon kommentar. Tveksamt om någon läser ens och den känslan är ganska skön. Måste bara skrika ut i rymden lite, utan att se ”X, Y och Z har kollat på din story och de kunde inte bry sig mindre”.

Poängen är alltså kanske att some förstärker ensamheten snarare än tvärtom. Känns intuitivt konstigt men detta är såklart vad forskning brukar visa så jag är såklart inte förvånad (fast jag är det).

(4/?)

Jag tänker ”snart är det klart, snart är detta slut, snart kan jag flytta hem” men ju olyckligare jag blir desto svårare är det att klämma ur sig en fakking avhandling. Jahapp.

Jag jag rest mkt under tiden jag bott här och det har varit välbehövlig omväxling. Jag har tänkt mkt på detta och en befriande grej med att vara utomlands är att ingen vet vem jag är och således spelar det ingen roll att ingen frågar något eller undrar vad man gör. Till skillnad då från när man bor någonstans.

(3/?)

Det kan gå veckor mellan att någon frågar ”hur mår du?”, månader mellan en kram. Jag tror att detta är något som får själen att svälta. Det kan låta som lite och oväsentligt, men om man tycker det har man kanske inte levt i ofrivillig exil.

Det går förstås bra ett tag, men det är inget som går att vänja sig vid. Att vänja sig vid det skulle vara att typ ge upp sin mänskliga värdighet. Istället så blir man olyckligare och olyckligare över sakernas tillstånd.

(2/?)

Har pausat mina vanligaste some (sociala medier, detta är en mkt bra finlandism - uttalas som det skrivs) pga avhandling men också pga de förstärker ensamheten.

Jag har nu snart fyra år haft adress i Åbo och intensiva ensamheten i landsflyktigheten har genomgående bestått. Somrarna är faktiskt värst, pga de vänner jag har i Åbo åker till t ex Österbotten sommartid, för att hälsa på hemma, jobba osv.

Uppdaterar ibland om mitt liv i some men reaktionerna är på sin höjd ett hjärta … (1/?)